Ständigt denna Pontare. I skrivande stund sitter jag och fnissar åt “I huvudet på Gynning” på kanal 5. I kvällens avsnitt är hon i Israel bland annat träffar hon Roy “Chicky” Arad som deltog i Melodifestivalen år 2000. Detta var samma år som Pontare var utklädd till indian i låten “När vindarna viskar mitt namn”. Arad berättar i programmet hur han och Pontare en kväll satt och jämförde beduinstammarna i Israel (finns det verkligen beduiner där?) med samerna, men att han hade svårt att hålla samma tempo i brajrökandet som Pontare.

Det hela dementeras förstås av Pontare (i Expressen) men kanske får man börja skissa på en utökat nyanserad bild av vår ledigt klädde folkhemsartist? Vad tror ni, är Pontare en haschtomte eller är han bara lite egen?

//Benny

Läste på Aftonbladet.se (och även på dn.se)att Nordman planerar att bränna en häxa på scen under sitt framträdande på årets uppsättning av Melodifestivalen. Detta har förstås stuckit lite naiva moraltanter i ögonen. En av dessa tanter är Elisabeth Åström, länsordförande i Kvinnojouren i Blekinge. Hon pekar framför allt på två saker som är dåliga med att bränna häxor på teve: 1) Det är att förolämpa kvinnan, och 2) Det är många barn som tittar.

Vad Åström verkar ha missat är att hela Melodifestivalen är en enda lång befästning av könsmaktrollerna i det svenska samhället. Det räcker att se ett par enstaka framträdanden för att tappa räkningen på antalet lättklädda damer (detta då i ett sammanhang där mannen representeras i en inte fullt lika avklädd form). Att bränna en häxa på scen under en låt som, enligt Aftonbladet, handlar om ett livsöde under häxprocesserna känns för mig inte farligare än att Pontare leker indian och sjunger om att försvara sitt land.

Åströms andra argument, att barnen tittar, är också väldigt konstigt. Barnen ser nyheterna där höghus brinner, svältbarn med putmagar har flugor i ansiktet, den och den har blivit våldtagen osv. Sett ur ett våldsperspektiv är de redan apatiska och lyfter knappast ett ögonbryn över ett iscensatt häxbål. Sett ur ett genusperspektiv lär de sig redan på dagis vem det är som bestämmer: Mannen. Jag tror det krävs mer än att man förbjuder en skallig punkare att bränna häxor på låtsas under årets mest sexistiska festival för att ändra på förhållandet mellan man och kvinna.

Sammanfattningsvis: Nordman, skit i kvinnorjourstanten för hon vet inte alls vad hon pratar om, bränn två häxor.

//Benny, kvinnofridsförkämpe.

Från Razzia Records kommer inte bara fantastiska Säkert! Ett band som kommer få uppmärksamhet är They Live By Night som också kommer från Sverige. Nyligen släpptes en smakprov (Endless Summer) från deras kommande skiva. Den andra låten kommer från albumet “Art and Wealth” som släpptes förra året.

They Live By Night – Endless Summer.mp3
They Live By Night – Factory.mp3

Besök även bandets hemsida: theylivebynight.com, myspace.com/theylivebynight

//Benny

I detta klipp ser vi ännu ett exempel på när artiser ger sig in i samhällsdebatten. Som vi alla känner till predikar Bono om fred på jorden och avskrivningar av skulder hos Världsbanken för länder i den s.k. Tredje världen. Denna gång är det Turbonegros frontfigur, Hank von Helvete, som ger sig i kast med en infekterad fråga: Mobbning.


Bono, släng dig i väggen.
//Benny

En av vår tids största, John Frusciante alltså, gör inte bara det i tanken riktigt usla bandet Red Hot Chili Peppers till något alldeles fantastiskt, han trycker då och då ur sig soloskivor i hastig takt, som allt som oftast är riktigt bra. Han fick en liten hype 2004 när han släppte sex skivor på ett halvår, men jag har ändå en liten krypande känsla av att nej, han är nog inte riktigt lika känd som Lasse Winnerbäck än, och det vill jag gärna motverka.

01. Second Walk, från Shadows Collide With People.
Första albumet ut 2004 var Shadows…, och enligt många är det också det bästa. John blandar friskt, men Second Walk är en kort stänkare som snabbt bevisar att jo, det är världens i särklass bästa gitarrist det här. Ha ha, som om vi någonsin tvivlade, va?

02. Anne, från Curtains.
Curtains är i stort sett helt akustiskt, något som John också bemästrar. Anne är en liten fin visa, som avslutas med en liten soloduell mellan John och bästisen Mars Volta-Omar. Mycket smakfullt, förstås.

03. My Smile is A Rifle, från Niandra LaDes and Usually Just a T-shirt.
Ingen John utan like heroindimma. Jag skulle kunna sätta en femma på att John har knarkat mer än alla som läser det här, någonsin, tillsammans. Det hindrade honom dock inte från att göra en par plattor emellan hans första RHCP-platta Blood Sugar Sex Magik och återkomsten med Californication, däribland den skiva som denna är hämtad från.

04. Montreal, från Automatic Writing (under namnet Ataxia.)
John hade också ett litet band under 2004; Ataxia, med kompisen John som han även gjort plattan A Sphere In the Heart of Silence med. Automatic Writing är en såndär skiva som kritikerna kallar för paranoid, och på något sätt låter det här också så. Låten är lång, hypnotisk, och jävligt snyggt producerad.

05. Carvel, från Shadows Collide With People.
Öppningslåten på Shadows är också en av mannens starkaste kort, någonsin. Efter ett puttrigt intro smäller det bara, och så är det kört.

Bonus: 1991 spelade John helt plötsligt en kort, kort cover av Eltons Tiny Dancer under en spelning i Hamburg. När Internet och sånt dök upp blev det lilla klippet smått legendariskt bland hans fans, och så helt plötsligt, i Hamburg, 2007, som om han vill bevisa att RHCP faktiskt vore mycket bättre om sopan Kiedis höll käften och John tog mikrofonen istället, hände det igen. Närå, han spelar den svinofta, men jag ville avsluta snyggt. Håll till godo. (Nu ändrade jag till en ännu bättre version, från 2001, så nu funkar inget i texten ovanför. Så ni vet.)

/Björn

Pedofilanklagade urinsexfantasten R. Kellys gamla monsterpampiga slickare “The world’s greatest” har fått en ansiktslyftning av Bonnie ‘Prince’ Billy. Tipset kommer från Maria. Lyssna och mys:

Bonnie ‘Prince’ Billy – The world’s greatest

/Benny

Det här var fan inte helt fel. Originalet klår den dock inte, men det är det å andra sidan i princip inget som gör.

/Björn

Jag hatar inte alls Bennys lista. The Plan-skivan är ju faktiskt bra, kom ihåg vem som tipsade dig om den, och Allan Edwall-skiten kommer jag alltid tro är ironisk, så då kan jag ju inte prata om det heller. Relationship of Command skulle nog kunna platsa på min sex-i-topp, till och med.

För mig finns det dock flera skivor som inte har ett dåligt spår, som ändå inte platsar i toppen. Interpols första, både Is This It? och Room on Fire, Kristofer Åströms Leaving Songs, en handfull Neil Young-album, osv. Det krävs liksom ett steg längre, för att komma upp i toppen på riktigt. Jag tycker t.ex. att Born to Run är topp tre-någonsin-bra, men jag tycker inte om alla låtarna. Night är bara för ful.

Sex album som är bättre än summan av sina låtar:

01. Sonic Youth – Daydream Nation
Jag tycker att de tre skivorna på pallen är bra precis lika fantastiska, därför går jag helt enkelt efter vilket som är längst. Mest fantastisk för pengarna.

02. Mars Volta – De-loused in the Comatorium
Mest luft-trummor för pengarna.

03. Bruce Springsteen – Born to Run
Jag skulle bli mycket förvånad om någon som läser den här bloggen skulle förneka att det här albumet är skiten. Till och med sånadär människor som på riktigt tror att en synth kan ersätta en gitarr brukar kunna höra att det här är bra.

04. Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning
Okej, det är lite tråkigt, men vad fan. Om Lua var den enda låten på skivan hade den ändå varit på den här listan.

05. Refused – The Shape of Punk To Come
Mycket för att den ger en känsla av att man är en jääävligt tuff jävel som lyssnar på den.

06. Explosions in the Sky – The Earth Is Not A Cold Dead Place
Postrockens höjdpunkt, och även om det finns lite bakgrundsinformation som gör att skivan blir ännu större i mina ögon, så är det de sista två och en halv minuterna i The Only Moment We Were Alone som gör tricket.

/Björn

Jag tänkte presentera vilka sex album jag  i detta nu och på rak arm tycker är bäst, vilket innebär att det är sex album som jag just nu anser inte innehåller några svaga låtar över huvudtaget.

1. Allan Edwall – Grovdoppa
Denne fantastiske renässansmänniska som hanterar skådelspeleri, poesi och låtskrivande med lätt hand. Allan borde få en säck postuma Grammisar varje år. Allt som Allan gjort är egentligen suveränt, men denna skiva är mest lättlyssnad och innehåller flest hits. Texterna är bittra och Allans ibland oerhörda falsksång kryddar låtarnas innehåll och genererar en klump av olust i maggropen. Totalt fantastiskt.
Bästa spår: Förhoppning

2. At The Drive-In – Relationship of Command
Föregångarbandet till Mars Volta som genom detta album knäcker de album utsökta album som Volta släppt.
Bäst spår: Sleepwalk Capsules

3. Säkert! – Säkert!
Trots att Annika Norlin har lite konstig dialekt för att komma från mina hemtrakter gillar jag henne på samma sätt som jag gillar Jakob Hellman. Det kan verka lite underligt att hon hamnar på samma toplista som At The Drive-In, men genom sina texter slår hon an känslig sträng hos mig. Om hon är cool släpper hon inga fler skivor och blir legendarisk på samma sätt som Hellman.
Bästa spår: Allt Som Är Ditt

4. The Hives – Tyrannosaurus Hives
Denna skiva borde ha blivit Hives sista, då hade de varit fulländade som band. En helt galen ljudbild med helt galna låtar. Detta är ett fantastiskt mästerverk, och jämfört med senaste plattan Black & White Album är det ett helt annat band som skrivit låtarna.
Bästa spår: Diabolic Scheme

5. Håkan Hellström - Ett Kolikbarns Bekännelser
Det var genom denna skiva alla jag känner började anse det vara OK att gilla Håkan, som tidigare ansetts för mesig. Djupa, känsliga låtar med texter som egentligen är ganska töntiga men som genom Håkans uttryck går rakt in i hjärtat.
Bästa spår: Gårdakvarnar och Skit

6. The Plan – Walk For Gold
Denna skiva är mycket speciell för mig, jag kopplar ihop den med min första tid i Umeå och allt trevligt som hänger samman med det. Det är mycket kärlek på skivan, det är en fin blandning på skivan som ändå levererar en helgjuten helhet.
Bästa spår: Stay Awhile

Det är nu Björn ska komma in och ifrågasätta varför typ The Plan får vara med, eller varför Allan och Drive-In ens kan hamna på samma lista.

/Benny

Läste nyss på Aftonbladet.se under rubriken “Beviset för liv på Mars” att en UFO-nörd förstorat upp en liten prick på en bild från Mars och fick fram en “människoliknande varelse”. Det hela handlar givetvis om ett halvambitiöst Photoshopskämt, och lustigkurrarna som jobbar på Barcroft Media, som har rättigheterna till bilden, skulle lika gärna kunnat sälja bilden nedan (klicka för förstoring) till pressen. Kanske “Beviset för Jesus i hundröv” är morgondagens rubrik?

/Benny

Till Bennys försvar måste jag säga att när Black Kids-myspacen kom länkad i västerled tyckte jag inte heller det var något speciellt. Ljudbilden kan verkligen sticka i ögonen ibland. Jag vet inte om dom till sist fick vara förband åt Bonde eller inte, men efter några veckor började jag åtminstone tycka att pojkvänslåten är helt fantastisk. Resten av EPn håller ju inte samma klass, men nog är det ganska trevligt ändå. Wizard of Ahhhs är ju också en helt fantastisk titel. Jag läste också att de vita medlemmarna i bandet hade fått skit i plugget för att de spelade i ett band som hette Black Kids, och det måste man ju också tycka om.

 Sen har vi Heath Ledger, ja. Språnget från En riddares historia och 10 orsaker att hata dig rakt upp på Brokeback Mountain är fortfarande förbluffande. Nu är det svårt att tro att Joker-rollen blir något annat än helt legendarisk. Det är jävligt tråkigt i alla fall.

Avslutningsvis, så har jag till sist tagit mig igenom Weeds. Nu fick jag det att låta som något jobbigt, vilket det verkligen inte var. Jag har noll koll på om det lades ner efter säsong tre, eller om det kommer tillbaka till hösten, men med tanke på att de sista fyra-fem minuterna av senaste avsnittet var bland det bästa jag sett så hoppas jag nästan att dom avslutar.

/Björn