Klockan är över elva och det är inte läge att börja gräma ner sig i problem man gör bäst i att reda ut i morgon. Jag försöker göra någon form av avgränsning för min uppsats om distinktion mellan offentligt och privat i bloggar men det går verkligen inget vidare. Men, det här är ingen studentblogg i mer än den bemärkelsen att vi är studenter.

Jag är klyschig, jag vet, men när jag känner mig så här vill jag lyssna på arg musik. Jag vet dessutom mycket väl att efter installationen av vår nya plug-in pekar allt på att vi har en annalkande inflation i musiktipsen, men jag ger er ändå det utsökta bandet Converge och deras låt “Downpour”:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

/Benny

Benny är så duktig på att tipsa om nya, färska saker, och det kan jag inte riktigt tävla med så jag tog en titt i arkivet. 1969 är året, innan Cinnamon Girl, innan Down by the River, innan Heart of Gold. Innan allt annat, då det handlar om Neil Youngs självbetitlade debutalbum. Albumet är ingen höjdare, men denna låt, I’ve Loved Her So Long, är rätt fin på sitt eget lilla vis. Mer som en maskros i ett hav av bajs, än något annat.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

/Björn

Jag känner att jag också borde skriva något litet om Umeå Open. Självklart är det ett roligt påhitt, men när man tittar bakåt och ser år då Interpol och Ed Harcourt besökte staden känns det tråkigt att man är här för att uppleva vad som uppenbarligen är dom lite sämre åren. Johnossi var bra, Kjellvander var inte bedrövlig men inte särskilt bra heller. Bra så.

/Björn

Av en slump kom jag över det kanadensiska indiepopbandet The Salteens. Gänget har hållit på i snart åtta år och efter att ha gjort sig kända som ett lyckat independetband. Bandet har som ambition att släppa två gratislåtar per månad det närmaste året, alla låtar går att få tag på via deras hemsida så snart de är släppta. En av denna månads två släpp heter “Everything they know about us”:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

/Benny

För att fira bloggens nya utseende har vi installerat en ny plug-in. Vi firar med att testa det hela och bara för att de har så coolt namn har vi laddat spelaren med I Love You But I’ve Chosen Darkness – According To Plan:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Christian Kjellvander var så tråkig igår att till och med Björn gav upp. Det enda Kjellvander fick ur sig som mellansnack var ett “tack” efter fem tröga låtar.

Johnossi var bra men eftersom jag inte är lång kan jag bara tycka till om det hörbara för jag såg verkligen inte scenen. Bandets nya låtar funkade svinbra trots att jag bara hörde dem med ett halvt öra under middagen innan vi stack ner. Jag är lite less över att de inte kunde bjussa på “Family Values” som typ sista låt eller nåt för då hade lyckan varit gjord.

Nå, nu ska jag söndagsmysa lite och börja fundera över nytt utseende för bloggen. Björn har önskat orange.

/Benny

I all Johnossi- och Hellström-hets har jag ju glömt att R.E.M. och Counting Crows är aktuella med skittråkiga skivor. Jag vet inte hur gammal man ska vara för att tycka att numer öppet bög-frontade R.E.M. är bra när dom s.k. rockar loss, men jag är uppenbarligen för ung. Inte heller Counting Crows kan jag förstå varför dom ska dra upp tempot eller ens ha en trummis, för hej, det låter ju skit. Jag tycker dock att båda orkestrarna har sina poänger när det gäller gråtmilda ballader, ja, jag kan till och med tycka att dom är rena Jörgen Jönsson när det gäller att pliktskyldigt leverera halvpoänger men alltid vara lite för fula för att fronta sin Facebook med. Jag vet inte var i ”svänget” på R.E.M.s Accelerate som det finns något vackert gömt, men när det gäller Counting Crows kan man alltid lita på att den finaste balladen även har den bästa titeln; On Almost Any Sunday, och också att allt med en distad gitarr är olyssningsbart.

För övrigt ser jag på Vita husets första säsong och istället för att skriva ett långt inlägg där jag säger att man inte kan berätta effektiva historier i spel så börjar jag imorgon med Sam & Max första säsong, som för att motbevisa det jag inte ens sagt. Jag grämer mig också över att konkurrensen sett Johnossi före oss.

/Björn

I skrivande stund håller jag egentligen på att göra mig redo för en trevlig kväll i popens tecken. Undertecknad är inbjuden på en presumtivt enastående middag hos Björn därefter kommer det bära ner på folkan och Umeå Open. För att inte råka ut för förra årets fadäs att somna på Lalehs konsert (som f.ö. var en jävligt tråkig konsert med en f.ö. jävligt tråkig artist) tänker jag peppa mig själv till max innan jag drar ner.

Det som måste ses ikväll är självklart Johnossi, men det kommer innebära att jag missar Timo Räisänen. Valet föll på att Johnossi släppt nytt och fräscht i dagarna och att jag redan sett Timo fler gånger. Marit Bergman krockar inte med något annat och jag gillar hennes konserter, det är alltid så mycket energi, och hon har för ungefär en månad sedan förlöst en ny platta. Om jag har vägarna förbi så kommer jag även kika en sväng på Adam Tensta för jag tycker att han är duktig.

Jag kommer förmodligen undvika att se Christian Kjellvander allt för länge, eftersom jag i år inte tänker somna förän jag kommit hem.

Peppmusiken då? Jag kom över lite fina sånger från mysiga Stars in Coma, jag tipsar främst om “Invisibility Trick”:

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Och för att vara lite svår och så där fräscht electrofierad tipsar jag även om Viva Revolucion (som jag tror inte längre existerar, kanske sitter de hemma och väntar på Revolutionen):

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

/Benny

Nu har jag införskaffat och lyssnat på Håkan Hellströms nya skiva och i runa slängar är det en mycket utsökt platta. Jag skulle dock inte vilja påstå att det är det bästa han gjort, för mycket av det som jag inte riktigt gillade med “Ett kolikbarns bekännelser” återfinns i större skala på “För sent för Edelweiss“. Utan att fördjupa sig för mycket i detaljer kan jag generellt säga att jag inte gillar att sången ofta smälter ihop på tok för mycket med musiken och jag gillar inte Jocke Åhlunds mörka körer. Det fina med skivan är svänget på de låtar som ska svänga och som vanligt Håkan Hellström fantastiska stämma.

Efter två genomlyssningar har jag framför allt fastnat för skivans första spår “Tro och tvivel” och en hälsning till övriga pop-Sverige är: Använd koklockan oftare. Ni som hört skivan, är det bara jag eller är “Zigenarliv dreamin” onödigt flörtig med Canned Heats “Goin’ up the country”?

/Benny

Jag som inte alls vet vem jag föredrar av Bill-Hilly och Obama kan lätt falla för sånthär.

http://www.youtube.com/watch?v=AgkrX-NSt6Q 

/Björn