Nu har jag införskaffat och lyssnat på Håkan Hellströms nya skiva och i runa slängar är det en mycket utsökt platta. Jag skulle dock inte vilja påstå att det är det bästa han gjort, för mycket av det som jag inte riktigt gillade med “Ett kolikbarns bekännelser” återfinns i större skala på “För sent för Edelweiss“. Utan att fördjupa sig för mycket i detaljer kan jag generellt säga att jag inte gillar att sången ofta smälter ihop på tok för mycket med musiken och jag gillar inte Jocke Åhlunds mörka körer. Det fina med skivan är svänget på de låtar som ska svänga och som vanligt Håkan Hellström fantastiska stämma.

Efter två genomlyssningar har jag framför allt fastnat för skivans första spår “Tro och tvivel” och en hälsning till övriga pop-Sverige är: Använd koklockan oftare. Ni som hört skivan, är det bara jag eller är “Zigenarliv dreamin” onödigt flörtig med Canned Heats “Goin’ up the country”?

/Benny

Postad Musik, Recensioner |