Tydligen driver jag den här bloggen ensam nu för tiden. Ni kan väl skicka ett sms till Benny och säga åt honom att skärpa sig?

/Björn

Så heter alltså första spåret på Håkan Hellströms nya skiva. Den far fram på rullande trummor och är riktigt trevlig. Det är bekant men nytt. Nostalgi i texten och så. Men sen kliver Håkan över stöldgränsen, och lånar Backstreets-pianot rakt av till ett ganska onödigt outro. Det är förstås fantastiskt, men rätt fult gjort. Jag vill bara säga fy skäms, Håkan Hellström. Fy.

/Björn

Vissa kan uppenbarligen inte det här med att döpa album. När första låtens låter exakt som Razorlight med en i munnen lokalbedövad sångare är det kanske ingen som har lust att förlåta titeln heller, trots att jag är svag för Razorlight. Sen upptäcker jag dock att Gap är riktigt bra, Down to the Market svänger fint och flera andra låtar har sina poänger så känns det här ändå ganska okej, det här med The Kooks. Trots att det låter som Razorlight möter Arctic Monkeys i radhus modell större i Brightons finare kvarter.

/Björn

Efter att jag i förra veckan höll på att gå i taket efter TV4:s Cicci Renström Suurnas recension av Rambo IV: “Live for nothing, die for something” har jag väntat på rätt tillfälle att se den. Men innan jag berättar hur filmen var vill jag sparka en känga på TV4-Cissi som utan tvekan är Sveriges sämsta professionella filmrecensent. Allt hon tycker utgår ifrån vad man ska tycka plus vilka filmer som är nominerade till diverse priser.

Tillbaks till Rambo. Av de filmer jag sett tror jag att detta är det blodigaste man kan skapa utan att få en splatterstämpel på den färdiga produkten. Den som spelat ”Soldier of fortune” och tyckte det var spännande när man såg hur kroppsdelar slets av när man sköt på fienden kan snabbt skapa sig en uppfattning om vad som väntar i Rambo IV.

Storyn är som vanligt enkelt och utan krussiduller, Rambo livnär sig på att fånga ormar och spenderar sin fritid på att knacka stål i sin smedja. En dag kommer ett gäng volontärer som vill hyra Rambo och hans båt för en färd längs floden in i Burma. Rambo vägrar först med motiveringen att det är farligt. Som väntat kommer de ändå iväg och volontärerna blir tillfångatagna av militären så Rambo och ett gäng elitsoldater måste sticka dit för att rädda dem.

Jag har gjort lite efterforskning och sett att det är just i denna film Rambo nattar flest fulingar. Enligt Geekstir.com är 83 dräpningar dokumenterade, och mörkertalet kan man bara gissa sig till. Samma källa har räknat ut att Rambo snittar på skrytsamma 2,59 mord/minut genom filmen. För att få perspektiv på detta resultat kan man jämföra med 1,30 mord/minut i Rambo III, 0,72 mord/minut i Rambo II och nästan obefintliga 0,02 mord/minut i Rambo I.

Gillar man inte blod på film kan man ändå finna ett visst underhållningsvärde i Stallones drygt 60-åriga men ack så pumpade torso. Elaka rykten påstår att action-farfar knaprat illegala preparat men tills detta är bevisat vill i varje fall jag leva med uppfattningen att Sylvesters kropp är uppbygd på Whey-80 och tuffa pass i gymet.

Nu blev det ett sånt där långt inlägg som ingen kommer orka läsa ändå hit ner.

/Benny

Så att ni kan klämma fram en liten tår, svenska The Tallest Man On Earth med låten “I Won’t Be Found”.

+ mp3:an med samma låt (lite bättre kvalle).

/Benny

Jag undrar egentligen bara en sak: Varför körde Maia Hirasawa med playback när alla andra inte gjorde det?

Synd att inte “I Love Europe” tog hem det.

/Benny

 …från landet som gav oss bolsvodka

Polen – Mazurek Dabrowskiego (”Dabrowskis mazurka”)

/Benny

… från en EP.

Mars Volta – Cut That City
Radio Dept. – I Don’t Need Love, I’ve Got My Band
Bright Eyes – Tourist Trap

/Björn

… som man skäms över:

Black Eyes Peas – Don’t Lie
Slipknot – Wait and Bleed
Goo Goo Dolls – Iris

/Björn

… som du förmodligen inte hört förut:

1 Mile North – Evil Architecture
Red Stars Theory – How Did This Room Get So White
AM/FM – A Best Man

/Björn