Sommaren 2002 hade jag ett sånt härligt kommunalt “feriearbete”. I tre veckor satt jag på den lokala radiostationen, kort sagt inriktad på dansband och country, och arkiverade gamla countrysamlingar i en mycket gammal dator. Artister, titlar, hur långa intron låtarna hade, och så vidare. Förutom detta faktiskt rätt vidriga arbete fick jag också göra musiklistor till förmiddagens sändningar. Jag utgick från gamla samlingar, men det fanns också en liten låda med promoskivor som av någon anledning dykt upp på stationen. Jag minns en ny singel från Pineforest Crunch, en fantastisk singel av svenska Dynamo Chapel som försvann läskigt snabbt, men framförallt två stycken singlar som hette “Let’s Push Things Forward” och “Weak Become Heroes”.

På den här tiden tyckte jag fortfarande att grunge var något himla häftigt, och det tog verkligen emot att jag verkligen gilla den här the Streets-killen. Det var ju i princip hiphop. Two-step, sa någon tidning. Någon månad senare trampade recensenter och vanligt hippt folk på varandra för att få vara den som hyllade “Original Pirate Material” allra mest. Själv hade jag fastnat för världens bästa skiva “Daydream Nation” av Sonic Youth och glömde bort hela the Streets-grejen.

Våren 2004 fortsatte han sin rad av fantastiska singlar med “Fit But You Know It”, men det var förstås ingenting jämfört med när “Dry Your Eyes” blev en av mitt livs mest spelade låtar samma sommar. Zlatans klack i fotbolls-EM, dygnsvis med speltimmar i Championship Manager, vad jag än gjorde så lyssnade jag i princip bara på den låten. Nästa var det 2006, och så kom “When You Wasn’t Famous” som jag fortfarande tycker är vedervärdig. Tur att “Prangin’ Out” fanns där som motpol. På något sätt hade the Streets blivit något av ett favoritband, trots att jag knappt spelat ett enda album rakt igenom nån gång. Sen läste jag nyligen att han tänkt göra två plattor till, och sen lägga ned the Streets, och det kändes på något sätt sorgligt.

Men, så dyker första singeln och tillika titelspåret från nya plattan “Everything Is Borrowed” upp och är den bästa låten han gjort hittills, och en klar kandidat på min årets låt-lista. Plötsligt känner jag att han får göra vad i helvete han vill.

/Björn

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Inte 30 inlägg på hela sommaren. Underkänt. Benny, är det inte så att vi lovat bot och bättring? Det ska inte behövas en Iron Maiden-artikel i Aftonbladet för att vi ska vakna till. Popterror gör som feta människor överallt – börjar på måndag.

/Björn

Med risk att länka er bort och att aldrig se er igen, så måste jag här länka er till fantastiska Okkervil Rivers sejour i Pitchfork.tvs Don’t Look Down-serie. Dvs. Okkervil River på ett tak i New York, i solnedgången. Grinfärdigt bra.

Gå hit.

/Björn

Hur jag igårkväll upptäckte låten jag nu tänker tipsa om är direkt pinsamt, men ganska roligt. En vän bad mig på youtube kolla in Slipknots nya singel, Psychosocial. Av någon anledning gjorde jag detta, och efter en par minuter av det hela så klickade jag på måfå på en länk till en akt på samma bolag, och hamnade på en låt med the Parlor Mob. Jag tyckte inte den var särskilt bra, men sångarens Robert Plant-lika röst fick mig ändå på kroken. Jag lyssnade på låten här under, Real Hard Headed, som vad jag förstått är en singel från debutplattan “And You Were A Crow”.

Det handlar om retrorock i direkt nedstigande led från Deep Purple och framförallt Led Zeppelin. Jag är inget större fan av sådan revival i vanliga fall, jag tycker t.ex. det roliga med Wolfmother dog väldigt snabbt efter att Woman tog slut. Men det här funkar av någon anledning bra i mina öron. Kanske är det min Zeppelin-faibless, eller så är det bara för att det är jävligt bra.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

/Björn

Det är bara jämna år livet är riktigt värt att leva. Varannan gång får vi den riktigt fina kombinationen; fotbolls-VM och vinter-OS. Dom två finaste påhitten här i världen. Sen kommer fotbolls-EM och sommar-OS två år efter, och är ganska trevligt det med. Sommar-OS är ett lite för stort spektakel som man aldrig riktigt kan få grepp på, och det är stört omöjligt att se ens hälften av det man vill se. I morse missade jag t.ex. när ryskan Gamova tog smått vansinniga 18 poäng i damvolleybollens öppningsmatch mot Italien, på grund av att SVT inte sände. Det är smällar man får ta här i livet.

Invigningen igår var förstås fantastisk. Det small hela tiden, barnen sjöng så fint, och när gamm-kinesen sprang arenan runt i luften innan han tände elden, då var det svårt att inte bli lite rörd. Det har varit en massa gnäll om att Kina inte borde få arrangera OS på grund av deras brott mot mänskliga rättigheter. Jag som har någon sorts koll på vad som är viktigt här i världen är mycket mer orolig över att dom ska fuska.

/Björn

Det verkar finnas hopp i Sundsvall trots allt. Igår skrev jag om Second Hand Rumours och deras finfina popmusik. Idag har jag bland annat lyssnat på Heart-Sick Groans efter tips som rullat in till bloggen. Sångaren i bandet kallar sig Johan Brännström och kan mycket väl vara bror till Marcus Brännström som sjunger i Second Hand Rumours då båda sjunger jävligt bra.

Heart-Sick Groans tar det lugnt när de spelar i sitt mysiga promenadtempo som för tankarna till gamla ånglok som man har sett på film. Är Sundsvall det som gäller när det kommer till pop numera? Jag tippar att det kommer smälla till i radion då en hel armé klyktattare invaderar popsverige om någon månad när vintern drar över oss.

Lyssna på en hit nedan och kika sedan in på bandets myspace: myspace.com/heartsickgroans.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

/Benny

Vi gästar UBC på Scharinska Villan!

Underbara Autisterna underhåller!

Pontus Sillrén från Storsjöyran är gäst-DJ.

Premiärkväll med dans på bord och klackar i tak!