Popterror tjuvlyssnar
Man, ~20: Radiohead är ju visst emo. ALLA deras låtar handlar om känslor.
/Björn
Man, ~20: Radiohead är ju visst emo. ALLA deras låtar handlar om känslor.
/Björn
|
Popterror blandar och ger “På tal om kärlek” |
| |
Spotify meddelar idag att de kommer införa en del restriktioner över vilka låtar man får lyssna på från vilket land, och en hel del musik skall tas bort ur arkiven. Det är förstås väldigt synd. Men tänk, i Danmark får man inte använda tjänsten alls.
/Björn
![]() |
Björn |
Bruce Springsteen “Working On A Dream” Columbia 20090126 |
|
Björn tycker Ja, “Outlaw Pete” låter bitvis som “I Was Made For Loving You” med Kiss. Ja, den är strukturerad lite som “Jungleland”. Den är också helt okej. Inte alls så vedervärdig som man kan tro. “My Lucky Day” och “Working On A Dream” är repetiva the River-doftande nummer, som båda kommer få självklara platser i Springsteens spellista i sommar. Sen går det tyvärr utför. “Queen of the Supermarket” är en ganska bra låt med en usel text, och totalt dränkt i Brendan O’Briens vidriga produktion. Resten av skivan blir aldrig riktigt dålig, men aldrig riktigt intressant heller. “Kingdom of Days” låter på grund av produktionen som temat till den slemmigaste Disney-dramedy du kan tänka dig. Men i slutet bränner det till. “The Last Carnival” är en hyllning till döde E-Street-medlemmen Danny Federici, och den påminner om Nebraska-tidens Bruce. Ändå är den ingenting, inte det minsta, i jämförelse med “The Wrestler”, som jag förstått ska vara någon sorts bonusspår, men som jag definitivt tänker se på som skivans avslutningsspår. “The Wrestler” är inte bara ett av 2000-talets bästa låtar, det är också en låt som kan mäta sig med Springsteens bästa spår från 70-talet. Det är enkelt, så enkelt, och det drar upp betyget på den här skivan med åtminstone två poäng. |
|
![]() |
Benny Björn |
Franz Ferdinand “Tonight: Franz Ferdinand” Epic/Domino 20090127 |
|
Benny tycker Albumet utgör den skotska kvartettens tredje i ordningen och förväntningarna får man ändå säga var tämligen höga. De tidigare två skivorna “Franz Ferdinand” och “You Could Have It So Much Better” gav oss hits så som “Tell Her Tonight”, “Take Me Out”, “Fallen” och “Do You Want To”, men den dagsfärska smörjan de nu producerat är äckel för öronen. Jag upplever musiken som trött, slätstruken halvdisco med enorm avsaknad av spelglädje och livslust. Det här är utan tvekan bland det absolut mest menlösa jag hört på flera år. Bespara er lidandet – lyssna inte.
|
|
Hej på er!
Under förra året ramlade det in en hel del demos till oss på Popterror. Vissa demos har vi lyft fram och andra har vi struntat i. Från och med nu kommer vi lägga extra krut på att recensera allt som skickas till oss. Har du ett fint band som spelat in en tjusig demo och känner att lite extra reklam inte vore helt fel? Ja, då är du välkommen att skicka låtarna och gärna en bild till demo@popterror.se.
/Benny
Möjligtvis har alla redan hört dem, men herregud. Gaslight Anthem låter som Springsteen reinkarnerad i ett pop-punk-band. Lyssna på andra låten, och sen på High Lonesome, och kom sen och säg att det inte är dom bästa två låtarna ni, som jag, borde ha hört 2008.
/Björn
De lyckliga vinnarna av fribiljetter till Amplified den 30:e till 31:a januari på Folkets Hus i Umeå är:
Nils Gudmundsson - Hör bidraget i Spotify.
Mattias Blom - Hör bidraget i Spotify.

Vill du vara med och tävla om friplåtar till Amplified 30-31 januari har du nu ungefär en dag på dig. Läs mer här.
//Jocke
Det smärtar mig att behöva meddela att Benjamin Button tyvärr blev en besvikelse. En upplevelse som aldrig blev. Jag kan inte kalla det ett snedsteg i Finchers karriär, på något sätt, eller säga att det är en dålig film, men jag kan definitivt säga att det inte på något sätt är en fantastisk film.
Tekniskt kan man inte annat än fascineras av filmen. Tekniken som används för att åldra skådespelarna, både smink och digitala effekter, är bitvis direkt häpnadsväckande. Men under tekniken är det inget som känns. Inget som tar tag i en. Filmens premiss gör det lätt att förvänta sig en grym historia om två älskande som slits isär av tiden, och under några minuter är den precis det. Men under de flesta av filmens många, många minuter får vi bara följa med en Benjamin Button som likt i trans går igenom livet baklänges men ändå framåt.
Filmen har en hel del häpnadsväckande bilder. Soldater som väcks till liv och upplever kriget baklänges i första världskriget, Benjamins korta del i det andra, Benjamin och Daisys båtfärd samtidigt som en raket skjuts iväg i bakgrunden. Trots det är filmens kanske bästa del då Benjamin träffar på adelskvinnan spelad av Tilda Swinton, och inte alls när han tillåts vara med sin Daisy. I slutändan tvingas man ändå inse att filmen tyvärr inte lyckas bli mer än en gimmick, och en semi-uppföljare till den på alla sätt bättre Forrest Gump.
Vad ska man nu se fram emot? Valkyrie är knappast en årets-bästa-film-film, Frost/Nixon tilltalar mig inte riktigt på det sättet, Revolutionary Road verkar mest vara en downer. Jag vet inte, jag. Kanske är 2008 slut här. Låt det så vara. 2009 får vi se Watchmen, Up och Avatar, så kom igen 2009.
/Björn