Recension: …And You Will Know Us By The Trail Of Dead
 |
 Benny Björn |
| …And You Will Know Us By The Trail Of Dead “Century Of Self” Justice Records 20090217 |
|
Benny tycker Den sista skivan jag ordentligt lyssnat på med …And You Will Know Us By The Trail Of Dead var “Source Tags & Codes” som släpptes 2002. Det nya albumet påminner i grova drag om bandet anno 2002, åtminstone när det kommer till låtarnas uppbyggnad. En markant skillnad är dock sånginsatsen. Conrad Keely, som förr halvskrek med sin ljusa stämma så lyssnaren fick njuta av överslag på mikrofonen, myser nu fram med kontrollerad stämma i det något lägre registret. Det kan även vara så att det är den där andra sångaren som nu fått mer utrymme, men kontentan är densamma: Det är inte så värst bra. I övrigt har bandets sound övrigt övergått från att vara halvkaotiskt till att bli mer välkammad och överproducerad high-school rock. Motsvarigheter till hits som “It Was There That I Saw You” och “Baudelaire” från “Source Tags & Codes” lyser med sin frånvaro. “Century Of Self” är med andra ord en besvikelse. Jag ger ändå skivan en trea för gamla meriter då jag har en förhoppning att de inte lägger ner bandet helt och hållet efter denna recension.
Där de en gång, åtminstone i den mest nostalgiska delen av mitt sinne, var en kombination av At the Drive-In och det sena 90-talet/tidiga 00-talets Sonic Youth, känns det idag bara pompöst, energifattigt och intetsägande. Det finns stunder här, kanske främst i “Halcyon Days” och “Isis Unveiled”, då det biter ifrån, men allt känns rutinmässigt, och låtarna känns stöpta i samma form. Jag saknar det pulverisande …ToD som gjorde “It Was There That I Saw You” till något av det bästa man kan avnjuta på riktigt hög volym. (* = Två och en halv, snarare. Worlds Apart har sina stunder, speciellt “Caterwaul” som är ett av 2000-talets starkaste spår.) |
|
