Recension: Thåström – Kärlek Är För Dom
 |
 Nikanor Raspe |
| Thåström “Kärlek Är För Dom” Universal / 20090313 |
|
Nikanor Raspe tycker Från Ebba Gröns furiösa förortsattack, via Imperiets ödesmättade majestät och Peace, Love and Pitbulls nära på olyssningsbara industrimangel fram till idag. Joakim Thåströms karriär har varit av ett minst sagt brokigt slag.Nådens år 2009 omger han sig av sitt bästa kompband någonsin. Ingen kan som Pelle Ossler och Conny Nimmersjö mejsla ut så vackra, gnisslande gitarrfigurer. Trummisen Christian Gabels mekaniska driv, Ulf ”Rockis” Ivarssons pulserande bas passar ljudbilden perfekt.De oroligt mörka stämningarna från sidoprojektet Sällskapet hänger kvar på nya albumet ”Kärleken är för dom”. Skivan trotsar rockmusikens vedertagna dramaturgi på ett mycket spännande sätt. Inga plötsliga utbrott och crescendon, inga tvära dynamiska kast. Under ytan händer däremot en hel del. Thåströms högt mixade röst ramas in av en mycket detaljerad och omsorgsfullt utmejslad ljudvärld. Smakfull rundgång, sparsmakat pianoklink, läckra slingor av klockspel och synth. Produktionen är en riktig prestation. Den tar vara på nyanser i låtarna och texterna som skulle gått förlorade hade de hanterats mindre lyhört, Som sångare är Thåström i en klass för sig. Han röst glöder med en magnetisk intensitet som tar andan ur lyssnaren. Texterna behandlar tid som flytt, ånger och svek. De är inte lika självbiografiskt privata som på föregångaren ”Skebokvarnsvägen 209”, något som öppnar för suggestiva mer svårgreppbara rader. Albumet går djupare ju mer man lyssnar. För varje lager som avtäcks blir ”Kärleken är för dom” allt mer smärtsam och hänförande lyssning. |
|
