Vart tog nytänkarna vägen? Jag menar, kunde inte Guldgossen valt en annan öppningsrad? Trots det är pianot catchy, trots att det användes redan på Nic and The Familys tid.

Jag ger er de fem bästa gitarrsolon som spelats:

05. The Hold Steady – Joke About Jamaica. Joke About Jamaica har två solon. Först ett tråkigt, mjäkigt som mest låter som en trött kopia av solot samme gitarrist spelar på Lord, I’m Discouraged några spår tidigare. Men sen ska ni veta, att då kommer voiceboxen och då blir det åka av. Självklart ska samtidens bästa rockband finnas representerat här, på den objektiva och sanna listan.

04. Neil Young – Like A Hurricane. Det hela känns väldigt Neil Young, att kasta in en klassiker på en skiva som ingen skulle kommit ihåg om inte just den låten funnits där. American Stars ‘n Bars är ingen kass skiva, men helt klart skamfläcken på Neil Youngs annars helt perfekta 70-tal. Solomässigt blev Cinnamon Girl Southern Man som i sin tur blev Cortez the Killer, men aldrig spelade gubbfan såhär.

03. John Frusciante – Second Walk (usel norsk musikvideo). Trogna läsare av den här bloggen vet redan att jag tycker att John Frusciante är ett geni. Hans gitarrspel i Mars Volta, på egen hand, och i Red Hot Chili Peppers borde bevisa det för även den värsta av belackare. För de som inte orkar tänka bort Anthony Kiedis jobbiga sång så kan man bara lyssna på den här solopärlan.

02. Funkadelic – Maggot Brain. Legenden säger att George Clinton bara sa en sak till Eddie Hazel innan han skickade in honom för att spela solot, och det var “Play it like yo moma died”. Det är förstås kul helt på egen hand, men solot gjorde också att Clinton mixade bort alla andra instrument och bara behöll en enkel kompgitarr och Hazels elektriska. Inget för den som har svårt för långa solon.

01. Prince – Purple Rain. Gillar man inte Purple Rain så gillar man inte musik. Busenkelt. Gillar man inte solot gillar man inte solon.

Jimi Hendrix? Slash? Va? Nästa gång informerar jag er om de bästa riffen.

/Björn

Bara en sån liten sak som att Benny lade till taggen “Sundsvall” på det förra inlägget får mig att vilja kröna honom till kung. Men vad har då hänt sedan senast? Tre Kronor förlorade igår mot Lettland, halva Mexiko har dött i svininfluensa, punkaren har åkt ur Robinson och Sonic Youth har släppt singeln “Sacred Trixter” som kanske mest påminner om “Kool Thing”.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Som ni säkert märkt har vi inte skrivit på ett par dagar, anledningen är semester. Vi har minglat med konnässörer i Paris, orerat med independentregissörer i Madrid, inspirerat radiopirater i London och ritat om gränsdragningarna mellan gabber och hardcore i Berlin.

Kort sagt, Europa har ropat på hjälp och vi har lyssnat. Vi kommer emellertid inom kort kliva tillbaks ut i cyberrymden och återigen förgylla er vardag.

Ödmjukast
Björn och Benny
Popterror Enterprise

Jag vill tipsa om att en av de bästa musikakterna jag vet äntligen har lagts till på Spotify, nämligen Jason Molina. Ni hittar honom under tre alias, Songs: Ohia, Magnolia Electric Co och Jason Molina. Han har släppt fantastiska skivor under alla tre namn. För er som inte vill utforska själv ger jag er här fem inkörsportar.

01. Songs: Ohia – Farewell Transmission
Songs: Ohia var väldigt sällan ett band, oftast var det bara Jason och de han råkade ha i närheten. Strax innan han lade Songs: Ohia på hyllan och startade det “riktiga” bandet Magnolia Electric Co., så släppte han en skiva med just det namnet, plus ett litet the. Det handlar om någon sorts rot-rock med Molinas väldigt karaktäristiska texter i förgrunden. Farewell Transmission är 7:21 lång och fantastisk rakt igenom.

02. Songs: Ohia – Love Leaves Its Abusers
Jag upptäckte Songs: Ohia genom någon sorts radiovariant på nätet, någon gång i högstadiet. Man fyllde i massor av band som man tyckte om, och fick musik spelad för sig. Man kunde inte byta låt, varken framåt eller bakåt, bara lägga till eller ta bort band i sin lista. En dag spelades den här låten, och sen kom den aldrig igen. Jag beställde skivan från CDON, och på mitt konto står den än i dag restnoterad. Den kommer nog aldrig. Till sist hittade jag låten några år senare, och den var minst så bra som jag mindes den. Kanske lite, lite bättre.

03. Jason Molina – Get Out Get Out Get Out
Jason har aldrig varit någon muntergök, åtminstone inte om man får lita på hans musik. Några år efter att han låtit Songs: Ohia-projektet somna in spelade han in skivan Let Me Go, Let Me Go, Let Me Go på ungefär samma sätt som han brukade spela in skivor förr i tiden, och det blev precis lika hjärtskärande som det alltid varit. Han mixade sin röst ordentligt mycket högre än vanligt, spelade på väldigt lite, om något, förutom sin akustiska gitarr. Skivan är en av hans allra starkaste, och den toppas av den kort och gott magnifika låten Get Out Get Out Get Out.

04. Magnolia Electric Co – The Dark Don’t Hide It
Kanske är det lite tråkigt att bjuda på den första låten på den första skivan under nya namnet Magnolia Electric Co. Men här pratar vi om ett perfekt anslag, en perfekt introduktion till allt som det nya bandet kommit att handla om. Neil Youngs 70-tal, på 2000-talet. Samma år släpptes live-skivan Trials and Errors och på sista låten, the Big Beast, låter Molina influensen lysa igenom ordentligt genom att förvandla låten till Neils Tonight’s the Night.

05. Songs: Ohia – Lioness
År 2000 släppte Jason tre stycken album under namnet Songs: Ohia, det ena mer deprimerat än det andra. Ghost Tropic och Protection Spells är album så genomsvarta och ogenomträngliga att de knappt går att lyssna igenom i en sittning. Det första albumet för året, the Lioness, är om möjligt ännu svartare (”Being in love means you are completely broken.”) men istället omöjligt att inte lyssna igenom. Ingenstans är Songs: Ohia, Magnolia Electric Co eller Jason Molina lika bra som i titelspåret Lioness.

Kort sagt: det här är jättebra och ni borde lyssna. Om ni, som jag, tycker att Will Oldham ännu inte har överträffat “Days in the Wake” är det här utan tvekan något för er.

/Björn

Det var väl egentligen tänkt att jag skulle recensera Florence Valentin-skivan. Men, varje gång jag kommer till den där låten som är helt identisk, i princip, med Glasvegas – Daddy’s Gone så fnissar jag generat och tittar bort. Så det går inte. Men, det är ju en rätt bra skiva.

/Björn

Ibland känner jag att nyttan av den skit man fördriver sina dagar med, studier och arbete etc. inte är värt något alls. När jag känner så lyssnar jag på punk, idag Knugen Faller.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

//Benny