Nu när 00-talets näst sista CSN ramlat in på kontot tänkte jag att jag skulle slå till och skriva om fantastiska skivor som kommit under de här tio åren. Helt utan någon sort kronologi eller ranking, eller annat som hör mellandagarna till.

Först ut, the Hives – Tyrannosaurus Hives.

Tyrannosaurus Hives släpptes sommaren 2004, mer än fyra år efter genombrottsskivan Veni Vidi Vicious. Trots genomstarka låtar som “Main Offender” och “Hate To Say I Told You So” så var Veni Vidi Vicious aldrig en platta för mig, jag gick aldrig igång på den helt och hållet. Idag kan jag uppskatta den mer, efter att jag hört det som hittills står som den definitiva Hives-plattan, Tyrannosaurus Hives.

Värt att nämna här är att jag är en sucker för långa plattor med långa låtar. Tyrannosaurus Hives har fyra låtar under två minuter, och är som helhet över på under halvtimmen. Ändå har jag aldrig kunnat värja mig för den. Det är rock för rocktarmen, med ett näst intill robotiskt sväng som aldrig släpper taget. Från den första trumfillen på Abra Cadaver till Antidotes oh-oh-uh-oh så är det plattan i mattan, lite på samma sätt på At the Drive-Ins Relationship of Command.

Trots en ganska strikt formel att hålla sig till, så är det också en ohyggligt påhittig skiva. Från discostråkarna i “Diabolic Scheme” till surfriffet i “B is For Brutus”, det är inte alls samma, säkra kort som spelas ut om och om igen. Plattans allra bästa låt är dock tveklöst distsouldängan “A Little More For Little You”, där Pelle och jag varje gång jag lyssnar tar i från tårna för att ta den där tonen på refrängen.

Konstigt nog blev skivan aldrig den dundersuccé som jag när jag hör den tycker att den borde ha varit. White Stripes blev det där bandet som gick segrande ur det tidiga 2000-talets ihopklumpade garagescen, trots att de aldrig släppt en skiva som når upp till Tyrannosaurus Hives.

/Björn

Tags: 2000-talet, Musik, The Hives   Postad Musik |