Man kan fundera på vilken populärkultur som förmedlas till barnen idag. De som skall bli nästa generation som ska bidra med sina alster till populärkulturen, och jag tänker här särskilt på musiken.

När jag var ett litet barn var de musikaliska influenserna som jag kommer ihåg Astrid Lindgren, Alice Tegnér, en LP om någon busig kille som hette Albin och blandband med mors och fars proggfavoriter.

Här kan man fundera på genom mina paralleller till mig själv, vad jag bidragit med till populärkulturen, och svaret är egentligen ingenting än så länge, förutom att vara en konsument och ett allmänt fan. Jag tuggar i mig populärkultur som ett tuggummi tills all smak försvunnit och tuggummit är skräp. Oftast byter jag sedan tuggummisort, men återkommer ändå till vissa favoritsmaker. Dock kan jag säga att det är mycket slit och släng.

Tillbaka nu till barnen som detta egentligen skulle handla om. Det verkar nämligen så att det fortfarande är Astrid Lindgren-visor som gäller, men dessa skall blandas upp i ett potpurri med smurfhits och visor som anspelar på kiss- och bajshumor. Det är då det är som bäst enligt informanter i fyraårsåldern. Detta ger ju givetvis en bra grund för humoristerna i barnen vilket kan lägga en bas för kommande yrken, men den musikaliska biten då?

Jag överhörde en dag ett samtal på en förskola mellan två förskollärare angående musiken som spelades på stereon.

Lärare 1: Här är det inga smurfhits som gäller, här är det då riktig musik! Schlager och ABBA..

Lärare 2: Som en egen schlagerklubb

Jag kunde inte observera någon ironi mellan de båda men jag hoppas av hela mitt hjärta att det var just det. Ironi. Det som dokumenterats vara obegripligt för barn under 12 år.

/Berit

Popterror frågade mig idag om jag ville skriva en krönika åt dem. Min motfråga blev självklart om vad?.  Som svar fick jag: Måla ut någon hyllad artist som fulkultur, Frida Hyvönen är ett tips.

Vad menar då Popterror med begreppet “fulkultur”? Det blir fort tydligt att det är en liten ordlek där de förnyat det något välanvända begreppet “finkultur”. Så vad är då “finkultur”? Begreppet i sig har sitt ursprung från sociologen Harald Swedners utredning om kulturella institutioner från 1965. Där han ironiskt använde begreppet för att peka på kultur hos borgarklassen och de bildade. På ett liknande sätt använder sig Popterror begreppet idag, dock i en något förnyad form, för att slå ett slag för arbetarna mot borgarna.

Och på vilken sida står jag på då? Självklart på Popterrors. Frida Hyvönen är ju trots allt skitdålig. Men inte för att DN:s kulturchef Maria Schottenius beskriver hennes musik som något nästan intravenöst. Inte heller för att Frida alltid ser bajsnödig ut på alla bilder. Det är media som, med eller utan hennes delaktighet, har målat upp den bilden.

Jag vill varken måla ut Frida Hyvönen som fin-, ful- eller för den delen populärkultur. Jag vill lämna henne utanför allt som har med kultur att göra. För att Frida skapar INTE kultur, hon skapar skit.

//Ivan från Etablissemanget

Angående den pågående Pirate Bay-rättegången skriver Vi som aldrig sa hora-Ronnie Sandahl en krönika med titeln “Striden handlar också om filmens överlevnad”. Nu har jag inte läst krönikan, i och med att den både är skriven av unge herr Sandahl, och den kräver Plus-medlemsskap, men jag vill ändå ta tillfället i akt och säga:

Ronnie Sandahl, du är en idiot.

Jag vill påpeka att jag förstås aldrig träffat den här personen. Jag har inte läst hans bok (har NÅN det?), och jag har bara läst några stycken av hans själadödande krönikor. Jag baserar min åsikt på väldigt lite, men det finns ingen tvekan i min själ om att jag har rätt.

Skulle filmen, den svenska eller filmen i stort, dö kommer det inte vara på grund av Pirate Bay, Kazaa eller Direct Connect, lika lite som VHS eller DVD dödade den. Om vi för en stund helt ignorerar debatten om det är stöld eller inte, så kan vi istället fråga oss det här, hur många är det egentligen som fildelar svensk film? Hur många här är det som följer Svensson Svensson via sin favorit-tracker? Hur många smyger in en mini-DV för att sprida Colin Nutleys senaste?

Patrik 1,5 dök nyligen upp på den torrenttracker jag kallar min. Den har sedan dess laddats ner 1012 gånger. Sidan har 5004 svenska medlemmar. Patrik 1,5 är en svensk film som det pratats gott om. Jag vet faktiskt ganska många som såg den på bio. En rätt populär svensk film, helt enkelt. Tyvärr går det inte att säga hur många av dessa nedladdningar är från svenskar, men gissningsvis majoriteten. Något som går att säga är att allra minst ~80% av de svenska medlemmarna tackar nej till filmen när den erbjuds gratis. Jag vet inte om det går att dra några slutsatser av detta, men kanske är det intressant för någon.

(En rolig anekdot är att alla kommentarer som användare skrivit om filmen är positiva, utom en som skriver “I was already shocked when in “Torchwood” the gay Stuff started… so i definitely wont down this ! But 4 all of u Gays. Have fun.”)

Att svensken ser mindre och mindre svensk film på bio beror först och främst på att hon generellt tycker att filmerna verkar skitdåliga.

/Björn

En ensam man kommer in på scenen med en dyr akustisk gitarr. Han presenterar sig själv i en lågmäld röst och börjar därefter spela på sin dyra gitarr. Det låter väldigt fint. Han börjar sjunga med stängda ögon och en ledsen röst. Det låter väldigt sorgligt och han får varje strof att drypa med tårar. Det är knäpp tyst i lokalen för att alla ska höra gitarren. Han spelar på den så känsligt att volymen är minimal. Låtarna är vackra och väldigt bra. Och det är den tråkigaste konserten du någonsin varit på.

Jag har varit på flertalet konserter som mer eller mindre kokats ihop av samma recept som ovan, och jag förstår inte varför det är på det sättet. På något vis så tror jag att många av de så kallade alt.country-artisterna har samma inställning till ett uppträdande. Det är som att det inte ska märkas att det är en konsert som framförs. Som att känsligheten ska tas till sin spets genom att låta rösten darra i den låga ljudvolymen. Nu är det inte bara alt.countryn som är drabbad av detta fenomen, utan även andra genres. Men det är som att en stor del av alt.countryn definierades av att konserterna skulle se ut på det här sättet. Att ett så stort, sorgsligt känsloutspel som möjligt framförs på ett så lågmält sätt det bara går.

Ett uppträdande kan vara dynamiskt och målas med både stora och små penseldrag. Men när det framförs på ett sätt som i stort sett ber om ursäkt för sin existens handlar det för mig om bortkastad tid. Ge mig något där det visas att du som står på scen verkligen vill vara där under den tiden du fått tilldelad. Varför ska man som artist inte försöka leva ut sina låtar på det sätt dom är värda, snarare än att låta dom smygas fram i en snårskog? Där känsloträden blir så många att åhöraren går vilse, och således blir uttråkad. Det finns en anledning varför rockmusiken vunnit. Och ibland kan man se den framföras av en ensam man med en dyr akustisk gitarr.

/Patrik Backlund (Pulpa, Kolonivägens Kapell m.m.)