Nu när 00-talets näst sista CSN ramlat in på kontot tänkte jag att jag skulle slå till och skriva om fantastiska skivor som kommit under de här tio åren. Helt utan någon sort kronologi eller ranking, eller annat som hör mellandagarna till.

Först ut, the Hives – Tyrannosaurus Hives.

Tyrannosaurus Hives släpptes sommaren 2004, mer än fyra år efter genombrottsskivan Veni Vidi Vicious. Trots genomstarka låtar som “Main Offender” och “Hate To Say I Told You So” så var Veni Vidi Vicious aldrig en platta för mig, jag gick aldrig igång på den helt och hållet. Idag kan jag uppskatta den mer, efter att jag hört det som hittills står som den definitiva Hives-plattan, Tyrannosaurus Hives.

Värt att nämna här är att jag är en sucker för långa plattor med långa låtar. Tyrannosaurus Hives har fyra låtar under två minuter, och är som helhet över på under halvtimmen. Ändå har jag aldrig kunnat värja mig för den. Det är rock för rocktarmen, med ett näst intill robotiskt sväng som aldrig släpper taget. Från den första trumfillen på Abra Cadaver till Antidotes oh-oh-uh-oh så är det plattan i mattan, lite på samma sätt på At the Drive-Ins Relationship of Command.

Trots en ganska strikt formel att hålla sig till, så är det också en ohyggligt påhittig skiva. Från discostråkarna i “Diabolic Scheme” till surfriffet i “B is For Brutus”, det är inte alls samma, säkra kort som spelas ut om och om igen. Plattans allra bästa låt är dock tveklöst distsouldängan “A Little More For Little You”, där Pelle och jag varje gång jag lyssnar tar i från tårna för att ta den där tonen på refrängen.

Konstigt nog blev skivan aldrig den dundersuccé som jag när jag hör den tycker att den borde ha varit. White Stripes blev det där bandet som gick segrande ur det tidiga 2000-talets ihopklumpade garagescen, trots att de aldrig släppt en skiva som når upp till Tyrannosaurus Hives.

/Björn

Under vad vi kan kalla för ett litet pit stop i vad andra kallar den kreativa processen vill jag passa på att nämna att Sigur Ros helt magiska dokumentär Heima går att se på Pitchfork TV ännu några dagar till. Det är en av fem filmer jag skulle ta med mig till en öde ö. Ni ser den här.

/Björn

Med inte ens två hela månader kvar tills det att vi tvingas lämna 2009 bakom oss. Inte bara det, utan 2000-talets första årtionde också, men det väljer jag att vänta med ett tag. Här spoilar jag dock en högt placerande både låt och skiva på min lista över årets.

/Björn

Det är måndagmorgon, och jag känner att flera där ute kan behöva ett litet soundtrack för veckan för att känna lite hopp, nu när det är långt kvar till att få sova ut, långt kvar till lön, långt kvar till allt som är trevligt. Därför bjuder jag på purfärsk singel med Yeasayer, “Ambling Alp”.

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

/Björn

The Swell Season var ett band innan Once var en film, även om det kan vara svårt att tänka sig. Bandmedlemmarna var också ett par innan de blev ett på film. Nu är de varken ett par eller med i någon film, men the Swell Seasons nya skiva Strict Joy är ute.

Om man som jag tyckte mycket om den första skivan, vilket jag tror att alla som hörde den gjorde, så är den nya också ganska bra. Det är trevligt, fullständigt tillrättalagt, och viskigt (!). Speciellt kan jag rekommendera “High Horses” och “I Have Loved You Wrong”.

The Swell Season – Strict Joy

/Björn